vill inte mer

nu är jag redigt less.. vill inte vara med längre. Det blir bara svårare och svårare att hitta naturliga glädjeämnen i livet. Jag trodde min roadtrip skulle vara bra, men redan nu, efter en dag, vill jag bara avbryta, åka hem och dra täcket över huvudet. Helst efter en jäkla massa vin... Att sitta och låtsas som allt är som det ska är inte riktigt min grej. Inte blir det nå bättre av att ingen verkar förstå nå.. ingen kan sätta sig in i hur det känns och det känns riktigt jävla skit rent ut sagt! jag måste bort! till nå nytt! vill inte vara med, vill inte vara kvar... jag trodde jag var på väg upp men det känns som jag har störtdykt igen och det tycks oändligt långt borta till att det är som det borde vara...

en klump i magen

Blir så arg på mig själv. Varför kan jag inte släppa, varför kan jag inte gå vidare? Jag vill inte ha han tillbaka, men ändå så får jag en klump i magen varje gång jag ser att han är med sin "barndomskompis". Vilken för övrigt är typ varje dag. Han har kvar mina däck och har flera gånger sagt att han ska komma och lämna dem. Men sen har han inte tid. Alla möjliga ursäkter får jag, men sanningen kommer fram när han lägger upp bilder på sin "kompis" på facebook. Varför kan han inte bara vara ärlig? Snart får han behålla de där jävla däcken bara det betyder att jag inte behöver ha någon som helst kontakt med han igen. Det är som att han har en hållhake på mig så länge han har nå som är mitt... Kanske är jag som är löjlig, men vafan... Kan man inte visa tillräckligt med respekt och i alla fall vara ärlig? Jag fattar att han inte vill träffa mig, precis som jag inte vill träffa han. Men är det inte bättre att få det överstökat då? Lämna däcken så har vi ingenting som binder oss samman längre. Jag orkar inte!

Nu är det sista arbetsdagen och sen bär det av mot 08-land.. Hoppas jag kan tänka på nå annat än han under semestern så jag kan njuta av ledigheten och trevligt sällskap...

Det går inte alls...

Kroppen har ställt in sig på semester. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, jag tar mig inte ur sängen i tid på morgonen! Som tur är har jag bilen jag kan ta till jobbet men det känns som att det har blivit många onödiga bilresor på sista tiden.. jag har ju faktiskt busskort som jag SKA använda... Vafan... Idag blev det inte så sent ändå, men jag är helt slut i hela kroppen. Skulle kunna ge nästan vad som helst bara för att få gå hem och lägga mig igen. Men se det går inte. Nu jobba och så snart jag kommer hem väntar, städ, soptipp, packa, diska och röja i förrådet så mina vinterdäck får plats. Sova verkar jag få göra i ett annat liv..

Att betyda något

Ibland inser  man hur lite man faktiskt betytt för någon. Det svider lite, men det går över ganska snabbt tills man blir påmind igen. Som tur är har jag de senaste dagarna insett att jag förmodligen betyder mer för vissa människor än jag trott. Att hålla fast vid det hjälper när det går emot. Jag har garanterat världens absolut bästa vänner och det finns inget som skulle kunna få mig att byta ut dem.

Nu är det sista arbetsveckan innan semester. Två veckor ledigt och mycket tid kommer tillbringas bakom ratten. Ska hinna med Sthlm-Lund-nånstans på västkusten-Malung-hem till Mora igen och njuta av livet-och sist avsluta sista semesterdagen med att leka modell i Västerås. Lovely :)

Har nog aldrig varit så nöjd med att bara vara jag som jag är nu. Även om det har varit tungt ett tag så är jag helt övertygad om att det är det absolut bästa som hänt mig.

Crazy!

Vad fan har jag gett mig in på?? 250 km löpning fram till sista augusti... Inga problem tänkte jag, härlig morot till att man faktiskt ska ta sig ut och träna. Priset är en veckas vistelse på nån liten paradisö :)
Men jag hade ju helt glömt av att jag har absolut NOLL kondition kvar eftersom jag inte tränat på en och en halv månad... o så låg jag ju redan efter då jag fick nys om tävlingen först i förrgår (jag har inte hunnit förrän idag)
Sammanfattning av dagens försök..:
Med halsont och lätt huvudvärk förnekade jag att jag inte har någon kondition. Begav mig ut på en runda som jag aldrig tidigare provat med höga ambitioner om att inte gå nå alls.... 500 meter senare flåsar jag som aldrig förr. Luftrören tjuter och jag får knappt luft. VÄGRAR ge mig.. jag ska vidare! promenerar en stund för att sen återuppta löpningen... samma procedur igen men jag tog mig nog lite längre den här gången... Efter 1 och en halv km inser jag att det är lika bra att sikta på hem... Med svansen mellan bena kommer jag hem och har avverkat 2.08 km... "bara" 248 kvar nu då.. Suck...! Har vart hemma 10 minuter nu och kan fortfarande inte andas normalt så hur detta kommer sluta vet bara den vise.. Alltså inte jag.. Nya tag imorgon.. Jag SKA klara målet!

Off!

Jag har inte tid med det här! Tror jag håller på att bli sjuk, men jag vill inte! I helgen är det ju 20-års kalas ochsen är det bara en vecka till semestern. Typiskt dumt att bli sjuk då. Dessutom  har jag ju fått för mig att jag ska börja springa igen. Har hittat en tävling där man kan vinna en fin fin resa. Allt man måste göra är att komma upp i en totalsträcka löpning av "ynka" 250 km. I will do it! Men då kan jag ju inte vara sjuk... Åååå.. För övrigt är det jättesvårt att finna motivation till att jobba när huvudet dunkar :( Vill bara hem o dra täcket över huvudet en stund och hoppas på att alla ev basilusker är borta sen...

Infiltrerar

Kanske fel ordval, men det känns lite som jag har infiltrerat hemtjänsten här i Rättvik :) Har fått jättebra kontakt med både deras administratörer, LAPSare och en del personal. Känns jättebra faktiskt. Nästan så jag funderar lite på om jag nästa gång jag byter possition ska prova på att basa över hemtjänsten. Någonting som har avskräckt mig totalt förrut. Men nu... Nu är jag lite sugen. Men inte än. Jag hör hemma här på LSS och framförallt inom pers ass. Det är min trygghet. Det kan jag. Och jag är jävligt bra på det dessutom ;)

Idioti!

Har funderat lite nu på kvällen... När jag kom hem från jobbet for Titti och jag iväg och badade en sväng. Sjukligt skönt för den som undrar! Där träffade vi på Tittis lillasyster och en kompis till henne. De är i 16-17 års åldern och helt plötsligt kläcker den ena ur sig att hon ska börja banta. Tjejen väger åtminstånne 10 kg mindre än vad jag gör. Jag vet visserligen att jag skulle må bra av att tappa en 4-5 kg, men jag anser mig inte som tjock. Och den här tjejen är absolut inte det. Men ändå... Det var något som fick mig att börja tänka då... Ännu mer lite senare när jag försökte få tag på de sista strålarna sol och låg och halvropade "Gör mig brun!" och Saga och Sandra i kör ropar tillbaka "Du är brun!"Jag tror dem inte. Jag uppfattar mig inte som brun. I mina ögon är jag blek och de som är blekare än mig är helt enkelt bara ännu blekare - jag är fortfarande inte brun...
Som sagt så fick allt detta mig att börja fundera. Är det verkligen så att människan är så idiotiskt skapad att vi inte klarar av att ta till oss positiv kritik/feedback från andra runt-i-kring oss. Men är som svampar så snart någon råkar knappt antyda nå negativt. Det är jävligt idiotiskt i alla fall. Jag vet att jag är precis så. Jag anser mig ju fortfarande vara blek trots denna insikt.. Men varför? Jag skulle så gärna vilja vara en svamp med allt det positiva ikring mig och kunna låta allt det negativa rinna av. Jag ska arbeta på det. Men det lär ta sin lilla stund... Man ska inte stressa här i livet har jag lärt mig och jag försöker leva efter det. Tyvärr bara när det gäller sådant som är bra för mig, ex. matvanor, träning och så vidare...


Nu ska jag i alla fall göra ett tappert försök till att sova så jag är utvilad imorgon när det är dags för en ny arbetsdag. Bara 8 sådanna kvar till semestern! :)

Längtar..

Längar efter en annan tid, en annan plats, ett annat liv... Gud vad jag behöver semester nu!! Bara två veckor kvar sen blir det roadtrip... Skåne och Västkusten inbokat.. Lär behöva investera i en GPS så jag inte hamnar helt galet...