magkatarr

Allt som händer runt-i-kring börjar vara för mycket, och nu säger även kroppen ifrån :/ Vet inte riktigt vad jag ska göra så jag försöker arbeta på att ha tålamod.. Jag kommer inte få det jag vill ha, men förhoppningsvis så blir kroppen mer samarbetsvillig om ett tag...

Färdigbråkat!

Jag har bestämt mig nu för att inte bråka på han mer. Nu har vi ju som sagt våran deal, och förhoppningsvis ska vi kunna hålla sams.. Men även om det inte går, så har jag kommit fram till att jag är så less på att bråka.. Det är faktiskt mycket lättare att bara rycka på axlarna :)

Just idag är jag lite trött i axlarna dock.. Tränade igår för första gången sen 28 maj (!) och kroppen tyckte nog det var lite obehagligt till en början :P Men i övrigt mår jag topp och har bestämt mig för att satsa stenhårt på träning nu istället för på alla problem :)

IKEA-resan låter vänta på sig också.. Hade velat åka i helgen, men utan chaufför så går det inte.. Istället blir det på torsdag (då jag har semester) nya katalogen kommer nämligen då och som IKEA-Family medlem blir man bjuden på frukost :) Tror att jag kör latmansvarianten och kollar på alla mina dröm-möbler då och beställer hemkörning. Kostar lite mer, blir lite struligare (eftersom jag har ett jobb att vara på på dagarna) men det får bli så ändå.. :)

Nya tag.. (igen)

Efter mycket grubblande, en del hårda ord, fler snälla ord... Goda råd från mina fantastiska vänner (Lisa o Mickis) så tror jag faktiskt att jag kan ta tag i livet igen :) Jag och Daniel har gjort en liten deal med varandra, så förhoppningsvis ska vi inte behöva bli osams igen. När jag vaknade upp idag kändes det faktiskt som att vakna upp till ett "nytt liv". Jag känner mig gladare, lättare (inte fysiskt dock :/ ) och allmänt på topp.
Tror att jag har bestämt mig för att bo kvar i Mora. I alla fall ett tag. Tillräckligt länge för att det faktiskt är värt att ta tag i lägenheten och bringa lite ordning. Så nu planerar jag en IKEA resa. Behöver bara ragga upp ett släp och någon som kan köra med släp.. men det löser sig :)

Uff...

This is me today.. Hyffsat trött o sliten...


Livet fortfarande på botten, men hoppas att det ordnar upp sig snart...

Så mycket..

...jag vill göra, så mycket jag vill säga. Allt börjar samla sig i magen och jag går runt med ständig magknip. Vågar inte, rädd att förlora det som finns. Friskt vågat hälften vunnet finn ett uttryck som säger. Men tänk om. Tänk om man inte vinner. Orkar man kraschar igen. Och kommer det bli en krasch? Det är jobbigt att inte veta. Jag vill ha svar, men är rädd för att fråga. Försöker leva här och nu, men jag är för van att planera 15 steg fram.

Beslutet!

Nu har jag bestämt mig. Jag måste verkligen släppa och gå vidare. Och det kommer gå bra! Det känns rätt, det känns som att jag är redo nu. Jag vill ha han i mitt liv, men bara som vän. Jag kommer hitta någon ny så småning om. Men inte nu, inte än. Även om jag är redo att släppa det som har varit är jag långt ifrån redo att kasta mig in i något nytt...

det ljusnar...

Träffade han igår... innan känndes det skit, den första timmen som vi pratade inte ett dugg bättre... men sen... timme 2 pratade vi inte om det som har varit utan mer som "vanligt folk" pratar när de träffas. Det kändes faktiskt riktigt bra. Så när jag gick o la mig igår (alldeles för sent) somnade jag för första gången med ett leende på läpparna. Det kanske kan bli nå av livet ändå. Det kanske inte är lika hopplöst som jag trott den senaste tiden. Sen vaknade jag upp med kramper from hell.. men det är en annan historia... lite smärtstillande så går livet vidare även idag :)

Hat..

Jag hatar att han sårar mig, hag hatar att jag går på det han säger. Jag hatar att inte känna igen mig själv. Jag hatar att jag älskar.

Nervös!

Kanske idag, kanske imorgon.. Så vart det sagt. Så mycket jag vill säga, men vet inte vart jag ska börja. Kommer kännas jättekonstigt att träffa han igen. Men jag måste få prata med honom. Tror inte han vill träffas egentligen, men han har gått med på det. Trodde aldrig han skulle göra den sista saken för mig, men nu är det snart dags. Och jag vet inte vad jag ska säga. Konstigt egentligen. Så mycket som finns inom mig som jag bara vill få ur... men nu är det så mycket nerver att jag knappt vet nå alls..

Life's a B*tch

Länge sen jag skrev... skyller på semester och ett allmänt kaosartat liv...

Efter mitt senaste inlägg började det faktiskt kännas bättre. Fortsatte min roadtrip och hade sjukligt roligt med underbara Lisa och Jenny (och självklart också deras respektive och galna vänner :P) Det blev en hel del alkohol under veckan och Lisa fick äran att ha lite lucköppning med mig på onsdagen.. men det var det värt! Jäklar vad kul det var! Måste försöka åka och hälsa på snart igen. Det är ohållbart med 1½-2 år mellan gångerna.

Tyvärr var jag tvungen att återvända hem så småningom, och med Mora kom minnena. En del bra och en del betydligt mindre bra. Förstår inte varför jag har så svårt att bara släppa taget. Det känns som jag kraschlandar gång på gång och än har jag inte blivit härdad mot smällarna. Egentligen vill jag bara fly! Var tom och kollade lägenhet i Falun, det var nära jag tog den, men nekade i sista sekund. Jag är inte redo att lämna än. Även om det är det jag behöver. Måste försöka gå vidare. Men det är svårt. Kanske kommer fly ändå. Den som lever får se.