Då var jag på plats nere bland galenskaparna som även är min familj. För många är det här en helg av glädje och så har det brukat vara även för mig. Så långt jag kan minnas har jag alltid älskar julen och allt som hör därtill. Jag har alltid haft min favoritdag den första advent då jag med julmusik skrålandes ur högtalarna har släpat fram varenda tomte jag äger och det är många ska ni veta. sen har längtan satt igång inför denna stora helg då hela familjen samlas och äter gott tillsammans..
I år har det vart en annan historia. Inte en enda tomte har tagit sin plats i min lägenhet och inte ens julgardiner finns i min ägo det här året. Visserligen har jag lyssnat på en del julmusik, men det har bara varit då det är den enda musiken som har kunnat lugna mina nerver och skänkt mig någon typ av ro i själen. För mig i år är det här en jul fylld av ångest. Jag känner ingen av den glädjen som vanligtvis brukar infinna sig. Istället började jag nedräkningen för att åka hem redan innan jag kommit hit.
Missförstå mig inte. Jag älskar min familj och visst vill jag umgås med dem. Men jag är inte redo för det här. Hag vill ligga hemma på min soffa, där är jag trygg. Jag vill ligga där och glömma allt som händer utanför. Min största skräck den här helgen är att det ska brista för mig och jag förlorar kontrollen. Ännu är jag inte redo för att min familj får veta vad som händer i mitt huvud. Jag har berättat för de som står mig närmast - och det känns lite tråkigt att det inte innefattar någon av mina familjemedlemmar. Men vad ska man göra när man inte litar på deras reaktioner? Jag hoppas jag klarar morgondagen... Jag hoppas för allt vad jag är värd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar