Jag börjar förstå nu. Efter snart 25 års frustration över människor i allmänhet har jag insett att det kanske inte bara är dem det är fel på. Det kan eventuellt vara så att jag har på tok för höga förväntningar på allt och alla - inklusive mig själv.
Alltid är det nå som jag borde göra (oftast ganska många saker) och lika ofta tycker jag att andra människor ska göra saker. Jag tycker också att det är en självklarhet att alla ska förstå vad jag menar och hur jag tänker - helst utan att jag ska behöva förklara det för dem. Det kanske inte är så lätt.. Jag inser det nu...
Men vad ska jag göra då? Jag är så otroligt medveten om detta, men ändå kan jag inte rå för det. Jag blir irriterad när saker inte sker så som jag planerat det. Eller som jag har föreställt mig det. Detta gäller mitt privatliv - i jobbet har jag lärt mig att det finns andra makter (politiker) som påverkar utfallet. När blir jag nöjd? Kommer jag bli nöjd? Skulle inte tro det.
Därför har jag idag bestämt att jag skiter i(!) det får blir som det blir. Förmodligen kommer jag vara förbannad, irriterad och ibland kanske också lite ledsen på vägen. Men vafan, tydligen så ska jag ju inte vara med om bestämma hur mitt liv ska vara. Så varför ens bemöda sig med att försöka? Nej du världen. Från och med nu ska jag försöka med att bara ta det som det kommer. Och hoppas att jag inte går under på vägen... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar