Han tycker tydligen att hans liv är en soppa. Men han har själv valt ingredienserna. Jag vet inte vad jag ska göra. Egentligen är jag så jävla kräkless på allt. Less på att må dåligt. Men jag kommer på mig själv med att titta ut genom fönstret i hopp om att han ska stå där utanför. Jag vill att han ska bry sig. Han säger att han gör det. Men han är fantastiskt dålig på att visa det.
Pest eller kolera. Att ha han i mitt liv eller inte. Varför kan ingenting vara enkelt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar