Utnyttjad?

Litar inte ett dugg på mina egna tankar o känslor längre.. Det är på nå vis som att huvudet vet vad som är sant, men inte tillåter sig att tro på det...
Igår var en tung kväll med mycket tårar - som jag inte vet var de kom ifrån. Och självklart gjorde jag då som jag alltid gör när jag är nere.. överanalyserar allt som händer runt ikring mig och tror att hela världen konspirerar för att jag ska må dåligt.. Innerst inne så vet jag ju att det inte är så. Egentligen är jag omgiven av massa underbara människor som bryr sig om mig. Jag hoppas bara de vet hur mycket de betyder för mig. Men när tankarna börjat snurra är det svårt att få stop på dem :(
Stackars D fick höra både det ena o det andra igår. Jag anklagade honom för att utnyttja mig - trots att han egentligen inte har gjort någoning alls utan att jag har bett om det. På ett sätt är han helt underbar, men jag litar inte på han. Inte för en sekund... finns alldeles för mycket historia som inte går att sudda ut..

Undrar om alla har sånna här bekymmer som mig? Inte kan det väl vara så att alla jag avundas på har det fantastiska liv som de visar upp utåt? Jag måste tro att de kör samma spel som jag själv gjorde så många år... på med masken, låt ingen se dina tårar... Men nu orkar jag inte det längre.. Mår jag skit så säger jag det. Kanske är obekvämt för en del att höra hur det är, men jag måste börja vara ärlig mot mig själv och andra.. jag orkar inte vara ensam i det här längre och det är faktiskt rätt stor skillnad på nu och då..

Försöker se det positiva i livet. Även om det känns som att det inte är så mycket av den varan i dagsläget.. men ett steg i taget. Ge inte upp. Tappa aldrig tron!